Wolfenstein är ett nytt, men ändå väldigt välbekant, FPS-spel (first person shooter). Att skjuta nazister, därtill muterade nazister, är relativt underhållande. Och i den nya versionen av Wolfenstein är det gott om den varan.

Spelet bygger enligt uppgift på en spelmotor som heter IdTech 4. Flera andra välkända spel i samma genre bygger på samma motor, men den börjar kännas lite ålderstigen och Wolfenstein närmar sig nog vad som är möjligt att prestera. Därmed inte sagt att spelkänslan och grafiken är dålig, men spelet tar nog inte hem några design- och skönhetspriser. Ser man inte till detaljrikedomen ger dock spelet en snygg känsla och ljudet är faktiskt riktigt bra.

De flesta spelen i den här genren lånar stora delar från varandra, det som skiljer Wolfenstein från en del av sina konkurrenter är det klassiska upplägget blandat med övernaturliga krafter. Übersoldaten BJ Blazkowicz (som vi lärde känna redan 1992) utmanövrerar kompanier av paranormala nazisoldater. Så långt inga konstigheter. Det riktigt övernormala elementet består av ”the veil”, ett okänt föremål nazisterna gör allt för att få kontroll på något som gör det både värdefullt och farligt att inneha. ”The veil” har enorma ”Black sun” krafter som nazisterna vill använda i ett vapen för att slå ut de allierade. Med ”the veil” kan du sakta ner tiden, undvika att bli träffad av fiendens eld, se hemliga vägar, etc.

När du påbörjar spelet hamnar du snart i Isenstadt. Isenstadt är nån sorts bas och här kan du träffa dina kollegor i motståndsrörelsen, gå runt i stan, och ta på dig uppdrag. Utforskandet av stan är ingen höjdare, utan funkar mest som en plats att vara mellan uppdrag. Som spelare av tidigare upplagor av Wolfenstein känner du igen en hel del av det jag skrivit ovan, men tack vare uppdateringarna och tilläggen håller spelet fortfarande. Det är rätt tufft, uppdragen utmanande och det finns en helt klart underhållande historia med en skönjbar röd tråd. Det som utspelar sig i Isenstadt ger också en, ibland behövlig, paus från skjutandet.

Under uppdragen har du tillgång till vapen av de mest skiftande slag, allt från klassiska modeller från andra världskriget till övernaturliga vapen drivna av ”Black sun” krafterna. När du är i Isenstadt kan du också uppgradera dina vapen på olika sätt.

Svårighetsgraden i spelet är varierande, alltifrån för lätt till alltför svårt. Framförallt kommer detta märkas av ovana spelare, och sett till helheten är spelet väl avvägt med flera olika svårighetsnivåer att välja bland.

Det finns även möjlighet att spela med andra via internet.

Summa summarum, Wolfenstein är ett bra spel, det är inte nyskapande men upplägget håller fortfarande. Berättelsen spelet bygger på funkar, och alla delar hänger ihop. Spelet är våldsamt, bitvis väldigt våldsamt, men det är nog de flesta köparna medvetna om. Wolfensteins upplägg, med en liten twist på andra världskrigstemat, är välkommet och kan uppskattas av både fans och nytillkomna spelare.