LOADING

Type to search

Öppet brev till jämställdhetsministern: Öka engagemanget mot våldet mot kvinnor!

Öppet brev till jämställdhetsministern: Öka engagemanget mot våldet mot kvinnor!

Share

<b>Öka det statliga engagemanget för elimineringen av alla former av av mäns våld mot kvinnor. Det kräver en rad tunga företrädare för kvinnorörelsen i ett gemensamt öppet brev till Jämställdhetsminister Marie Arnholm.</b>
Inför&nbsp;FN:s 57:e Kvinnokommission: Den svenska kvinnorörelsen kräver
ökat statligt engagemang för eliminering av all form av mäns våld mot
kvinnor

Temat för 2013 års möte vid FN:s kvinnokommission, Commission on the
Status of Women (CSW), är våld mot kvinnor och flickor. Som
representanter för en enad svensk kvinnorörelse vill vi dela detta
uttalande för att visa vår samlade kraft och gemenskap i tider av
ifrågasättanden av kvinnors rättigheter, såväl i Sverige som i övriga
världen.
Den internationella utvecklingen för kvinnors rättigheter går
i många avseenden bakåt. Reproduktiva och sexuella rättigheter som
tidigare tagits för givna motarbetas. Runt om i världen hotas kvinnors
liv och hälsa på grund av illegala aborter, hedersrelaterat våld,
könsstympning och våldtäkter.

Ofta får dessa allvarliga brott mot kvinnors rättigheter fortgå under
förevändning av traditionella och kulturella värderingar. Detta sker
trots att det internationella samfundet genom flera globala och
regionala överenskommelser har åtagit sig att eliminera mäns våld mot
kvinnor och flickor.

Beijing Platform for Action, som antogs 1995 vid FN:s fjärde
världskonferens för kvinnors rättigheter, identifierar att våldet mot
kvinnor måste hanteras omgående för att mål om jämställdhet, utveckling
och fred ska kunna uppnås. I Sveriges jämställdhetspolitiska mål ingår
att mäns våld mot kvinnor ska upphöra och att kvinnor, män, flickor och
pojkar, ska ha lika rätt och möjlighet till kroppslig integritet.

Även om allt fler stater ratificerar avtal och dokument, återstår
mycket arbete vad gäller implementering. Det krävs mer förebyggande
arbete och mer resurser till att främja jämställdhet.

För att leva upp till sina åtaganden, och för att bemöta de
strukturella hinder som upprätthåller ojämställdheten mellan kvinnor och
män, måste stater prioritera och avsätta medel i budgetarna för arbetet
mot mäns våld mot kvinnor.

Ett sådant arbete måste se till såväl kvinnors som mäns rätt till god
hälsa, skolgång och till arbete med egen försörjning. För att motverka
våld, kriminalitet och utsatthet är social inkludering av alla
samhällets medborgare av största vikt.

CSW har tidigare gett tydliga uttryck för behovet av förebyggande
arbete i sina slutsatser från 1998 och 2007. Vid förra årets CSW kunde
dock inga gemensamma slutsatser tas och detta misslyckande är
ytterligare ett tecken på att respekten för kvinnors rättigheter står
hotad.

Under denna jämställdhetspolitiska backlash, och mot bakgrund av att
rådande internationella överenskommelser riskerar att rivas upp,
motsätter vi oss FN:s initiativ om en femte världskonferens om kvinnors
rättigheter. Istället krävs en kraftsamling för att implementera
existerande dokument och överenskommelser, såväl i Skandinavien som i
Europa och globalt. Det finns ett behov av att mobilisera den globala
kvinnorörelsen och ta till vara den kunskap som rörelsen har.

För detta är FN:s kvinnokommission fortfarande en viktig kraft. För
att ytterligare kraftsamla och vända den negativa trenden har den
nordiska kvinnorörelsen tagit initiativ till en stor nordisk
kvinnokonferens. Den 12-15 juni 2014 kommer Nordiskt Forum Malmö 2014 – New Action on Women’s Rights
äga rum. Genom detta forum kan vi föra jämställdhetspolitiken framåt
istället för att riskera att rådande överenskommelser rivs upp –
tillsammans kan vi forma en gemensam politisk agenda.

Inför samlandet av FN:s medlemsstater den 4-15 mars 2013 i New York
för att diskutera förebyggande och bekämpande av alla former av våld mot
kvinnor och flickor efterlyser vi:

  • Att stater slutar nedprioritera arbetet mot mäns våld mot
    kvinnor. Staters regeringar måste visa att de menar allvar med att
    eliminera våld mot kvinnor genom att prioritera frågan. Redan
    existerande åtaganden måste implementeras genom lagstiftning, policys
    och normativa ramverk. Det krävs stärkt finansiering till, och
    utvärdering av, arbetet mot mäns våld mot kvinnor. Staterna har genom
    Pekingplattformen åtagit sig att minska överdrivna militärutgifter i
    syfte att öka utvecklingsinsatser så som stärkandet av kvinnors
    ställning, vi kräver att detta görs till verklighet.
  • Att traditionella och patriarkala värderingar och praktiker som
    rättfärdigar diskriminering och mäns våld mot kvinnor bryts. Vi kan inte
    acceptera de normer som tillåter män att kontrollera kvinnor och som
    berättigar mäns våld mot kvinnor. Det ska inte vara möjligt för stater
    att hänvisa till traditionella, religiösa eller kulturella värderingar
    för att undvika sina åtaganden om att eliminera mäns våld mot kvinnor.
  • Mer resurser till förebyggande arbete som identifierar
    underliggande orsaker till mäns våld mot kvinnor och som främjar
    förändring i sociala attityder och maktrelationer. För att förändra
    samhällsnormer, institutionella praktiker och system, samt lagar och
    policys som begränsar kvinnors och flickors liv, krävs ökad förståelse
    om strukturella orsaker till mäns våld mot kvinnor och om hur våldet kan
    förebyggas. För detta krävs medvetandehöjning genom utbildningsprogram,
    informationskampanjer och mobilisering.
  • Ett bredare synsätt. Det ekonomiska klimatet, miljöförstörelse,
    religiös fundamentalism, rasism, samt krig och konflikter bidrar alla
    till mäns våld mot kvinnor. Mäns våld mot kvinnor och flickor
    intensifieras i situationer av konflikt och ekonomisk kris. Vissa
    grupper av kvinnor exponeras dessutom för multipel diskriminering och
    utsätts för större risker på grund av diskriminerande föreställningar om
    exempelvis etnicitet eller funktionsnedsättning. Detta intersektionella
    synsätt måste tas i beaktning och föras in i policies och styrdokument.
  • Ökade investeringar i bemötande och mottagande av kvinnor som
    utsatts för våld. Kvinnor och flickor måste skyddas från fortsatt våld
    och offer och överlevare måste stöttas och behandlas på rättsäkert och
    etiskt oklanderligt sätt. Det krävs förbättrad bevissäkring; stärkande
    av normer och mekanismer för rättsliga prövningar av våldsfall i
    domstol; samt en stärkt kapacitet hos den offentliga sektorn för
    behandling av våldsoffer. För att både rättsliga och sociala system ska
    förbättras krävs samarbete mellan regeringar, andra statliga
    institutioner och civilsamhällets organisationer. Utbildning om
    våldsproblematiken hos polis, åklagare, advokater och medicinsk personal
    bör stärkas.
  • Samarbeten mellan internationella organ, stater och
    civilsamhälle. Det civila samhället är en oumbärlig kraft för att bryta
    tystnaden kring våldsproblematiken och för att öka kännedom om lidandet
    som våldsoffer utsätts för. Civilsamhällets organisationer har stor
    kunskap och erfarenhet i frågorna, men saknar ofta resurser.
    Civilsamhällets organisationer måste få tillgång till stabil och
    långsiktig finansiering. Detta stärker kvinnor som aktörer.
  • Statistik om mäns våld mot kvinnor måste samlas in och redovisas.
    Klara definitioner och riktlinjer för datainsamling och statistik om
    mäns våld mot kvinnor samt hur fallen rapporteras och behandlas i
    rättsväsendet måste utarbetas. Detta för att förenkla datainsamling och
    göra informationen jämförbar mellan stater, samt att dra samhällets
    uppmärksamhet till problemets omfattning och samhälleliga kostnader.
  • Stöd FNs generalsekreterares initiativ att bekämpa mäns våld mot
    kvinnor. FN:s stater bör visa starkt stöd för kampanjen UNiTE to End
    Violence against Women och tillhörande plattform Say NO – UNiTE.

Arbetet med att förebygga mäns våld mot kvinnor i konflikter måste
intensifieras. För att förhindra att flickor och kvinnor utsätts för
konfliktrelaterat sexuellt våld krävs breda insatser mot såväl civila
som militära förövare. Viktigt är även till exempel internationellt
arbete mot straffrihet i exempelvis ICC men framförallt att FN:s
medlemsstater förbättrar sitt arbete med att ställa förövare inför rätta
i nationella rättegångar. I enlighet med säkerhetsrådsresolution 1325
går det inte att särskilja kvinnors skydd från våld från deras möjlighet
och rätt till meningsfullt politiskt deltagande.

Kvinnors deltagande på samtliga nivåer och faser före, under
och efter en konflikt är en förutsättning för kvinnors och flickors
säkerhet. Att kvinnor deltar på lika villkor som män i den freds- och
säkerhetspolitiska sfären måste prioriteras av alla konflikt- såväl som
icke-konfliktstater.

Angela Beausang, ordförande, Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige, ROKS

Birgitta Wistrand, ordförande, Fredrika Bremer Förbundet

Carina Ohlsson, ordförande, Sveriges Kvinno- och Tjejjourers Riksförbund, SKR
Elsy Hedlund, ordförande, Internationella Kvinnoförbundet, IKF

Ewa Larsson, ordförande, Gröna kvinnor

Gertrud Åström, ordförande, Sveriges Kvinnolobby

Kirsti Kolthoff, ordförande, Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet, IKFF

Meri Helena Forsberg, ordförande, Riksförbundet Internationella Föreningar för Invandrarkvinnor, RIFFI

Margareta Winberg, ordförande, UN Women Sverige

Rose-Marie Frebran, ordförande, Örebro Läns Kvinnolobby

Pressreleasen kommer från: Newsdesk

Leave a Comment

Your email address will not be published. Required fields are marked *