Einstein
lär ha sagt att "det inte går att lösa ett problem utifrån samma
tankemönster som skapade det". Det betyder alltså att vi behöver hitta
andra sätt och metoder för att möta de utmaningar vi ser i vår tid. En
banbrytande tanke är att vi tillsammans behöver bli bättre på att konstruktivt
hantera och tillvarata det ”motstånd” som levandegörs i konflikter och
meningsskiljaktigheter. Alltför ofta ses "motstånd" eller andra perspektiv som besvärliga,
det ges till och med kurser i hur de skall hanteras. Vad händer om alla tänker
lika, kan vi då lösa våra utmaningar som vårt nuvarande tänkande lett oss till
att skapa. Einstein visar att vårt tänkande lett oss dit vi är. Då kan vi
inte möta olikhet med arrogans och självbelåtenhet, det blir bara mer av samma,
när det enda vi behöver är något annat.

Inom
medborgardialogen, organisationsarbetet eller i förändringar i allmänhet måste
beslut och vägval göras under någon del av processen. Besluten och valen behöver
vara både kloka och bli accepterade för att uppnå sina ändamål. Men det finns
alltid "motstånd" som påverkar de som har makt över frågan, bredden
av inflytande i frågan avgör dess kvalitet och potentiella förverkligande. Den
invanda synen på "motstånd" är att det ofta stör ordningen och
processen. Ett kontrasterande perspektiv är att se motståndet som en resurs
snarare än ett problem. Det kan istället ses som en samling av perspektiv vilka
berikar beslutet. ”Motstånd” behöver lyssnas på och beaktas för att i slutändan
förädla beslutet och möjliggöra dess förvekligande.

James
Surowiecki skriver, i <i>Massans vishet (2007)</i>, hur det på ett
vetenskapligt plan handlar om att göra fel okorrelerade med varandra. I en
studie får ett stort antal observatörer gissa antalet mynt i flera glasburkar.
Enskilda individer lyckas dåligt med uppgiften men när alla de enskilda
bedömningarna sammanställs hamnar genomsnittet mycket nära det rätta svaret.
Även fast en del personer överskattar det rätta antalet kraftigt har genomsnittet
en benägenhet att hamna ganska exakt. Samtliga personer tittar på samma burk
och alla deras bedömningar bygger på samma förutsättningar. Men de fel som
enskilda personer gör är oberoende av de fel som andra gör. I frånvaron av en
systematisk snedvridning, vilken inträffar när observatörer påverkar varandra
innan åsikten/observationen uttalas, närmar sig felen noll.

Exemplet
förutsätter att det finns ett matematiskt korrekt svar, vilket inte är fallet
när exempelvis en ledningsgrupp ska besluta om en intrikat fråga, men fenomenet
är relevant även i det sammanhanget. Väljer man att inte lyssna till motstånd,
eller när gruppen av observatörer tillåts påverka varandra minskar i själva
verket urvalets storlek och därmed gruppskattningens precision. Felreducering
fungerar bara när observationerna är oberoende och deras fel okorrelerade med
varandra. Daniel Kahnemann, nobelpristagare i ekonomi 2002, utvecklar
resonemanget i <i>Tänka, snabbt och långsamt</i> (2011). ”För att få ut så
mycket information som möjligt från flera beviskällor, ska man alltid sträva
efter att göra källorna oberoende av varandra. Principen om oberoende
bedömningar (och okorrelerade fel) får direkta konsekvenser för hur möten bör
organiseras, en aktivitet som ledare i organisationer ägnar en stor del av sin
arbetsdag åt. En enkel regel kan här vara till god hjälp: innan en fråga
diskuteras bör samtliga närvarande uppmanas att skriva en mycket kort
sammanfattning av sin ståndpunkt. På så sätt drar man störst nytta av gruppens
mångfald av kunskaper och åsikter. Den vanliga metoden med öppna diskussioner
ger för stor tyngd åt ståndpunkter som framförs av dem som talat tidigt och med
pondus, vilket leder till att de övriga håller med.”
<i>Vill du ha mer information om Deep Democracy och kommande
utbildningstillfällen i Sverige under 2013 med Myrna Lewis? Kontakta Martin Sande: 0706-479667, Martin.Sande@preera.se</i>

Pressreleasen kommer från: Newsdesk