Sverige har i riksdagen beslutat att Nollvisionen, en vision om att inga människor i Sverige ska allvarligt skadas eller dödas i trafiken, ska ligga till grund för allt säkerhetsarbete i trafiken. Men huruvida Nollvisionen besannas eller inte vilar inte endast på Trafikverkets axlar.

Antalet människor växer för var dag, helt sonika växer även antalet trafikanter. Idag trafikeras våra vägar av oerhörda hastigheter, med transportfordon som kan färdas snabbare än vad våra sinnen kan kontrollera. Ännu värre blir våra chanser om vi ovanpå dessa höga hastigheter har en dålig sikt; att axla av sig ansvaret och tro att Trafikverket ska göra allt säkerhetsarbete tycks därför relativt naivt.

En viktig punkt i säkerhetsarbetet i trafiken är visserligen säkra lösningar gällande vägar, säkerhetsutrustningar i fordon, lagar och teknik, men det ställer också höga krav på att vår kunskap och teknik är uppdaterad. Således vilar det största ansvaret på oss trafikanter – är inte vi uppdaterade, bidrar vi till en osäkrare trafik och till att Sverige distanseras ytterligare från Nollvisionen.

När det smäller går det nämligen oerhört fort och ofta kommer reaktionen dessvärre försent. Bara för ett år sedan skedde Tranarpsbro-olyckan i Skåne, en olycka som började som en relativt liten, för att sedan snabbt eskalera till en olycka med 90 bilar involverade inom 15 minuter.

Men det behöver nödvändigtvis inte vara på det här sättet; Nollvisionen är närmare oss än vi tror. Vi människor kan genom att följa lämpliga säkerhetsåtgärder med lämpliga säkerhetsavstånd förbättra våra chanser oerhört. Det handlar om att visa respekt till sina medtrafikanter – något vi måste bli bättre på om vi vill förbättra våra överlevnadschanser när olyckan är framme.

Ett annat sätt att öka säkerheten ytterligare är att börja använda den teknik som faktiskt finns till hands. Appar kan rädda liv med hjälp av matematiska algoritmer och system, som känner av när en krock sker för att sedan sända ut en varning till alla medtrafikanter. Att inte nyttja denna teknik blir således direkt oansvarigt, då det inte bara drabbar dina egna chanser utan också de som har appen. Ju fler som har relevant teknik desto större chans är det att varningen går ut i tid – innan en olycka eskalerar till en kedjekrock.

Vi kan nämligen inte längre förlita oss på våra sinnen. Människan är inte gjord för att färdas i 120 km/h. Att ta hjälp av tekniken borde således vara en regel snarare än ett undantag om vi på allvar vill rädda liv. Nästa gång det smäller kan det vara du: Hur skyddar du dig?

Tor Sjödin,
Innovatören bakom irezQ – appen som räddar liv i trafiken.
www.irezq.com